söndag, juni 13, 2010

Barndomsdrömmar ska upplevas när man är barn

När jag var nio år gammal släppte KISS sitt smink och skivan Lick It Up och slog helt nock på mig. Jag minns hur jag såg första osminkade bilden i Okej och tyckte dom såg ut som djur. Nästan lika overkliga som de sminkade seriefigurer jag inte riktigt hade börjat gilla, men som alla pratade om. Det gick många sagor, jag kommer inte ihåg så många nu, de var inte särskilt intressanta. En har etsat sig fast dock. Peter Criss skulle ha  blivit avsugen under en spelning i Japan. Då lät det väl som ett möjligt scenario, men nu när man verkligen vet vad det där är håller jag det för föga troligt.

Lick_it_up_coverMen den stora drömmen var ändå att få se dem på riktigt. Man förstod väl innerst inne redan då att utan sminket skulle det inte bli samma sak. Inner uppslaget på KISS ALIVE II skulle som inte vara möjligt utan seriefigursestetiken. Men ändå. Tänk att få se KISS. Dessvärre fick jag inte chansen. Inte förrän i går.

Så igår stod jag på Stadion och såg ett skådespel, en teater, nej, det var en musikalisk serietidning.  Det manifesteras omedelbart när jorden kommer upp på de tre bildskärmarna och vi störtar rakt in i Stadion och bakom scen där Kiss är på väg ut på scenen och Paul Stanley tittar rakt in i kameran och ger signalen att nu börjar det.

En enorm backdrop med bandnamnet faller ut framför scenen och den odödliga frasen pumpas ut ur högtalarna.

“You wanted the best you got the best. The Hottest band in the world. KISS!”

Scenen exploderar, publiken exploderar, jag exploderar och från taket, ovanför det flera meter höga trumpodiet kommer de farandes. Som från Rymden. Gene Simmons, Paul Stanley och Space Ace förs på en ramp över Peter Criss vid trummorna. För det är lika mycket Gene och Paul, som det är Ace och Peter, allt annat är bara smink. För att vända på verkligheten. Så länge det är katten och rymdessets sminkningar så är det dom och inga andra. För det här är inte verklighet, det här är show och kommers ut i fingerspetsarna. In kommer alltså bandet på ett rymdskepp till den enda bra låten från nya skivan. Modern Day Delailah. Stenhårda gitarriff, tunga trummor och en perfekt öppning.

Allt är perfekt. Men sen börjar väl problemen. Sången stämmer inte, ljudet är uselt, man spelar och sjunger fel och det är fler än en gång som man undrar om de ens har repat låtarna i hop. Men skitsamma.

Demonen Simons flyger upp, precis under scenens tak och sjunger en av sina opus, Paul flyget över publiken till en scen på mixerborden och sjunger den bästa discolåt något rockband någonsin gjort. I was made for lovin you. Ace skjuter eldbollar med gitarren och Peter skjuter sönder en ljusrigg med en bazooka. Det är så coolt det bara kan bli.

Ska jag vara helt ärligt är det dock långtråkigt ibland. Ljudet blåser bort och det är ofta ganska svårt att faktiskt höra vad det är för låt, och serietidningar i all ära, men man kan bli ganska mätt om de inte är vältecknade.

Under låten God Gave rock´n´roll to you visas ett videokollage av flera av rockens stora, Beatles, Zeppelin, Joplin, Hendrix, Clapton, och så sig själva så klart. För KISS är hybris, de vet sin plats i musikhistorien och de är inte rädda för att blåsa upp den. Det är en del av hela showen. Det är hybris det till stor del handlar om. Men handlar det inte också om något mer?

Jo, för mitt i alla texter som inte tycks säga någonting, I wanna hear it loud, right between your eyes, eller, God of Thunder and rock´n´roll, eller, I wanna rock´n´roll all night and party everyday, eller Shout it Shout it shout it out loud, så kan man veckla ut ett politiskt budskap. Det handlar om att skrika, om att väsnas, att störa och då blir det politik. En upprorets politik, ett brytande av normer och flytta gränser. För KISS gjorde det på riktigt på 70-talet. Då var KISS farliga för vuxenvärlden, i dag är de som då var barn vuxenvärlden och tar med sig sina egna barn på konserterna. Men i texterna finns upproret kvar, och det lockar nya generationer spolingar varje dag.

Inte tror jag grabbarna tänkte så, men jag tror att det mycket är det som tilltalar gryende tonåringar. Här finns det några som säger åt oss att skrika, att ta plats, att göra uppror mot regler och lagar, att göra staden osäker. Det är ett perfekt avstamp in i tonåren, och faktiskt också ett avstamp på en bra partykväll, och det är när jag tänker efter, också politik.

Det finns nog inget annat band jag skulle förlåta det usla ljudet, den många gånger dåliga sången, det tjatiga mellansnacket, den dåliga tajmingen på bandet. Men jag vill förlåta, och jag vill inte låta prettofarbrorn i mig förstöra upplevelsen för de små resterna av tioåringen som finns kvar i mig. Så för din skull grabben. Det var en helt okej kväll igår, och det var värt väntan.

 

DN, AB, SvD

2 kommentarer:

Anonym sa...

Hmmm... Ace Frehley och Peter Criss lämnade bandet för ganska många år sedan och ingen av dem spelar ens på Sonic Boom-plattan....

Mattias Ericson sa...

Jo, exakt. Men så skriver jag också att jag skiter i det, så länge det är deras sminkningar så är det dom.