onsdag, juli 22, 2009

Erykah Badu och Raphael Saadiq gjorde jazzfestivalen väl värd ett besök. (Med livevideos)

Var på jazzfestivalen i Stockholm i helgen. Eller heter den Stockholm Jazzfest nu för tiden? Jag vet inte, och bryr mig i varje fall inte nämnvärt. Hade aldrig satt min fot på den här berömda festivalen förut, och det ångrar jag nu. för jäklar vad mycket mer spännande det var än vad Storsjöyran någonsin kommer bli. Jaja, döda mig nu alla gamla surjämtar.

Appropå surisar. Det var ganska många grånade män som satt och tjurade på samma plats hela festivalen. Det var som om de suttit där på samma plats och grinat och klagat över att det inte är nån jazz längre på jazzfestivalen ända sen det inte längre är nån jazz, eller blues för den delen.

I vilket fall. På lördagen såg vi Timbuktu, Gurus Jazzmatazz, nåns all star band som körde Motown hits och några regniga låtar med Gilberto Gil. Det var synd att det regnade bort.

Timbuk var bra. Inte strålande, eller fantastisk, men det var över förväntan. Humor, spelglädje och snyggt rapsnickeri rakt över. Coolast var dock när de helt plötsligt la in lite Michael Jacksons Billie Jean och Jason ropar  “Jag kan inte låta bli” och kör en moonwalk över hela scenen. Det var snyggt. och kul.

För det var kul, det var rätt och var snyggt att av de totalt fem band vi hörde på lördagen körde tre Michael Jackson låtar. På söndagen var det nog bara en, och det återkommer jag till.

För det är stort att Michael kan få återuppstå som den musikaliska kung han faktiskt var. Och är. För han kommer alltid vara. Killar som han för bara inte. Elvis lever, Lennon lever och Jackson lever. Så är det bara.

Det är som om alla vi som faktiskt gått och gillade Jackson i smyg får någon slags upprättelse nu. Samtidigt som han faktiskt får det också.

Gurus Jazzmatazz såg jag inte så mycket av. Jag satt på en ölstinkande asfaltsfläck och faktiskt njöt av den där märkliga trumpethiphopen, eller vad det ska kallas. Men det ska villigt erkännas att jag lyssnat en del på Spootify nu så här efteråt. Det är riktigt, riktigt bra.

Men det var söndagen som var den stora kvällen. I kväll skulle vi se Erykah Badu.

Jag är ingen kännare, inget fan, men jag gillar henne och har förstått att hon ska vara duglig som liveartist. Det senare skulle visa sig vara en underdrift. Hon var en makalös scenartist. Ingen Springsteen, utan något mycket mer finstilt. Något mycket mer skickligt. Snygga improvisationer. När Springsteen slänger om i låtlistan slänger Badu om i takterna i låtarena. Det är lite Zappa över det hela. Fast något helt annat. Det är strålande.

Inledningen med uppräknandet av guds namn är fantastiskt.

Det minne som sitter fast mest är hennes bippande i Appeltree, som tack och lov finns att finna på Youtube.

Inledningen kanske ändå var stråt tuffast. Här är det en DJ som drar i gång publien ordentligt med ett lånt potpurri av Jackson låtar. Ständigt denna Jackson. Enligt nån recension jag läste körde Badu själv en Off the wall cover. Men det missade jag visst.

En annan positiv upplevelse var Raphael Saadiq som jag aldrig hade hört talas om. Men jäklar vilken snygg soul han gjorde. Med fantastiska Jazzjamarpartier. Han ska jag utan tvekan gå och se igen, för jag tror att i en liten mer intim lokal måste det vara femstjärnig klass. Det gäller Erykah Badu också.

För även om det var bra, bitvis briljant så går jag inte därifrån med samma känsla som efter Springsteen på Hovet eller Ullevi, men jag går i alla fall därifrån med en dedikerade Saadiq CD och nya mål i livet. Att gå på mer jazzfestival och lyssna mer på Soul.

/Mattias

Andra om Jazzfestivalen

Arvid Falk

Kulturdelen om jazzfestivalens första dag.

Kulturdelen berättar om jazzfestivalens andra dag

Aftonbladet gillar Allen Toussaints spelning och det gjorde jag också.

Svenska Dagbladets recension av torsdagens spelningar.

Theresa Andersson fick betyg för av SVD för sin konsert.

Kulturbloggen

Jazzfestivalen dag 4: bilder och filmklipp med Timbuktu, Magdalena Konefal och Gilberto Gil med flera

Intressant?

Inga kommentarer: