tisdag, november 11, 2008

Dödsmetall rockar fett!

Fann mig själv något överraskande på en dödsmetallkonsert i går. Inte riktigt min vanliga musikstil, men va fan jag har ju gillat både KISS och System of a Down, så nog fan ska det här gå ner. Tänkte jag. Och det gjorde det. Men inte därför kanske.

Det fanns en period av mitt liv där bara tanken på Growlande, långhåriga män gav mig ångest, men efter att ha sett Some Kind of Monster, vilket så klart är dansbandsmusik jämför med gårdagens gossar, gick knutarna upp och St Anger tillhör en skiva jag då och då lyssnar på fortfarande. Mitt mod har dock aldrig gått till riktigt den här hårda skolan.

Trots allt var det inte första gången jag gick på en konsert med tunga, tunga gitarrer och ohörbar sång. Jag såg Constructdead på hädangågna Studion en gång för många, många år sen. Anledningen till den vilda utflykting var nog mest för gitarristen och tillika kusinen KrilleBois skull. Som en ren annekdot kan jag berätta att jag har en väldigt tidig kasett med lillekusinens band "Death Church" som inleds med ett säkert 30 sekunder långt. MWWWWOOOOOOOAARRR. Var en höjdpunkt på några fester. Inte mer än 30 sekudner dock.

Nåväl, till gårdagskvällens begivenhet.
Speningen bestod av tre band på Tantogården. Valley of the Dead, Vicious Art och Facebreaker. Nu ska jag vara helt ärlig, jag orkade inte vara kvar till det sista bandet. Hörde den första låten, sen gick jag. Detta ska dock inte läggas Facebreaker till last, jag var helt enkelt en för trött småbarnspappa. Det jag hade upplevt innan med de två första bandet var en klart positiv överraskning.

Jag tänker inte ägna mig åt att försöka återge hur denna musik egentligen låter, men en vän till mig beskrev en gång en grupp så här:
"Tänk dig att du blir piskad samtidigt med två kedjor samtidigt." Men så kändes och lät det nog. Dessvärre var ljudet inte så bra för Valley of the Dead, men det löste sig till Vicious Art där man relativt väl kunde separera instrumenten, och sången var mer framträdande och där med mer njutningsbar. Det var ändå ganska fånigt med det hel malplacerade paret i 40 årsåldern där han såg ut som en hippie med skinnjacka och runga glasögon och hon en, jag vet inte riktigt, med grått page hår, varje gång det sjöngs sträckte de på halsen och vände örat till. Som om de lyssnade på texten. Inte vet jag om de var värda att lyssna på. Men jag tror ingen ens med den vildaste fantasi, och extrem vana att lyssna på musiken hade kunnat urskilja några ord. Men hon kanske kunde.

I Valleys of the Dead är det mest basisten som bitit sig fast. En liten rakad kille med attityd upp över öronen. Nog för att det fanns mycket attityd över huvud taget på Tanto i fredags, men det mesta handlade om desperat längtan efter att få vara annorlunda, och samtidigt i detta sammanhang tillhöra en mainstreamgrupp. Långt hår, mörk uppsyn, t-shirt med nåt mer eller mindre otäckt tryck (Min favorit var "Stolt Nekrofil i satans tjänst".  En tröjja jag överväger att bära vid nästa fullmäktige.) och skägg av mer eller mindre getformig karaktär. Lite grann är det som om många av dessa grabbar köpt sig en identitet på postorder och kanske något besviket upptäckt att de inte var så jäkla speciella ändå, där bakom allt farligt. Men basisten utstrålade en genuin attityd där han bredbent pumpade ut träffsäkra och taktfast toner.

Jag skulle ljuga om jag kunde säga att jag förstod ett enda ord som sjöngs. Men jag och  mitt sällskap är nästan säker på att den ena låten måste ha gått något sånt här:

(I gäll Dödsmetallröst)

"Awake of the Turtles
Awake of the Turtels"

Men det kan ha varit "turmoil" eller nåt annat lite tuffare än sköldpaddor.

När Dead spelade var det inte fullt i lokalen, och det var en liten öppning längst fram så det var nog svårt för bandet att känna någon kontakt med publiken. Något som också avspeglade sig i sångarens fånigt desperata kommentar om att publiken var tvungen att peppa upp sig lite och röjja lite. Men jag kan som Springsteenfan tycka att det är bandets uppgift att få mig att vilja skaka rumpa, inte min uppgift att få dem att bli glada. Kanske bör det vara ett samspel för att vara som bäst.

Sen kom Vicious Art. Visst var Dead bra, men det här var skillnad. En stor kvalitetsskillnad som kändes genom hela konsertlokalen. Det här var ett gäng som verkligen kunde traktera sina instrument, låta som satan och agera som om allt var på riktigt. Sångaren hoppade runt som en sinnessjuk och om man får tro sägnen beter han sig likadant på repetitionerna, vilket nog kan te sig en aning underligt. Men i den här miljön fungerar det alldeles utmärkt. Även om det då och då skiner igenom att det är en snart 35 årig man som ägnar sig åt ett visst skådespel. Men mest funkar det, och det jäkligt bra.

Musiken är hård, nästan olyssningsbar, men ändå, ändå alldeles underbar. Den råhet och aggression som får utlopp i den här musiken är välbehövlig och adrenalinet som pumpas in genom öronen förlöser både en och två knutar i själen.

Slutsatsen av konserten är mersmak. Kanske redan Dismembers 20årsfest som visst snart ska gå av stapeln!

/Mattias

viciousblood
Technorati Taggar: , , , , , , , ,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Inga kommentarer: