måndag, september 10, 2007

Bruce Springsteen - Magic (2007)

Efter att ha hört först Radio Nowhere som var en knockout, sen 30 sekunders snuttarna från alla låtar på skivan som var något av en besvikelse var det med viss skepsis jag lyssnade på Magic för första gången. Den var okej, med tre riktiga höjdpunkter. Radio Nowhere, Livin in the Future och Magic. Efter första lyssningen. Efter andra lyssningen hade allt vuxit och efter tredje genomlyssningen började jag dansa och har gjort det sen dess. Detta är en partyplatta, det är en rockskiva, det kanske till och med är en bagatell, men det är den bästa bagatell Bruce någonsin gjort. Om han ens gjort någon förut.

Jag brukar ofta säga att det är texterna som är grejjen med Bruce, men den här gången kan jag inte säga det, inte för att texterna är dåliga utan för att jag när jag lyssnar inte kan lyssna på texten särskilt länge innan jag tappar bort mig själv i dans med min son eller flickvän eller bara dansandes i mina tankar av denna glada skiva. Glada skivor har väl aldrig riktigt gått bra för Bruce förut men den här gången funkar det som fan.

Musikaliskt är det närmsta i jämförelse med hans egna verk 18 tracks, eller andra och tredje CDn på Tracks. Det senare en samlingsbox med mängder av tidigare outgivet material och det tidigare en compilation av det materialet. Men det är också väldigt nära Lucky Town och The Rising där man tagit med sig det bästa därifrån och förädlat det här.

Produktionsmässigt så har Bruce och Brendan O'Brien lärt sig av misstagen på the Rising. Överallt där the Rising misslyckades lyckas man här. Det är luft i gröten, det är lyft i tyngden och det är fart i lugnet. Kanske är det som en vän till mig sa, "Ingen Suzie". Vilket ska tolkas som att det är väldigt lite fioler och andra stråkar på denna skiva vilket är ett klart lyft!Man har lyckats ge en modern dräkt till Bruce som passar honom.

Finns det något som inte är bra. Mina hyllningar till Bruce kan bli lite långrandiga och tråkiga, men så kommer jag stå längst fram på konserten i Globen också, ni får ha överseende med en dåres bekännelser. Ja, det finns det. De tre låtarna Your own Worst enemy, Girls in their summer clothes och You´ll be comin down är farligt nära att hamna i the Rising och 92 fällan. Men klarar sig med andan i halsen genom en mer lyckad ljudbild, den tidigare nämnda förädlingen.

Sen kan man kanske anmärka på att Gypsy Rider och Long Walk home (den enda låt man hört innan, i en helt annorlunda liveversion från 2006 och the Session Band) är inledningsvis i princip identiska (tack Jimmy för noteringen). Det är också ganska lätt att då och då falla in i nynnandet på andra gamla Springsteenlåtar, som Long Walk Home leder in i Land of Hope and Dreams, You´ll Be Comin Down lockar fram Waitin on a Rainy day innan den snubblar och blir relativt tråkig istället för festlig. I´ll work for you love och Livin in the Future för direkt tankarna, fast kanske inte nynnandet så mycket, till Give the Girl a kiss och flera andra låtar från Bruce festligare repertoire. Last to Die for är också väldigt lik nån tidigare låt, men jag kan inte placera den, men det är inte sämre än att det kan vara en blandning av Bobby Jean och No Surrender i deras liveversioner från senare e-streetturneer.

En illustration av hur bra jag tycker att denna skiva är att i dag när jag gick hem i regnet efter att ha lämnat min son på förskolan kom jag fram till min port och trodde mig glömt nycklarna i barnvagnen. Vanligtvis skulle detta lett till en suck inför promenaden tillbaka med allt blötare hår att vänta. Men nu tänkte jag bara: Bra, då jag inte avbryta mitt lyssnade och därmed Magin!

/Mattias

Andra bloggar i ämnet:
Kulturbloggen
Frigolitfisken
DennisC

4 kommentarer:

anders sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Mattias Ericson sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Diamond Jackie sa...

1) Producenten heter Brendan O'Brien, ingenting annat.
2) Skivan är en bagatell med låtmässigt väldigt svagt innehåll, frånsett Your own worst enermy, Radio nowhere, Girls in their summer clothes, Last to die och Long way home.
3) Produktionen är usel: det låter som om E Street Band spelar i en garderob. När Mighty Max's trummor låter som Ringo Starr producerad av Jeff Lynne är något fel.
4) Hälften av låtarna är under fyra minuter och känns För korta. De borde fått chansen att utvecklas.
5) Detta är INGEN bandplatta, det är uppenbart att medlemmarna flugits in och gjort sina pålägg. Det låter inte E Street Band särskilt ofta.

Slutbetyg: en 3:a

Mattias Ericson sa...

1. HA! Jag visste att det lät konstigt. Tack, ändrar å det snaraste!

4. HÅller med om att en del låtar eventuelt hade kunnat vara längre. Men i fallet med den här skivan tycker jag nog att det hade kunnat bli rätt tradigt på många låtar om de fortsatt.

5 Jag kan hålla med om det sista. Det känns att det inte är inspelat samtidigt, en gld som saknas. Men det är för mig ändå så bra att jag nästan storknar. Men det är långt ifrån det bästa han gjort. Det finns fler bättre än sämre. De som jag menar är sämre är, med den sämsta först: Human Touch, The Rising, Lucky Town. Sen kommer den inte mycket högre (Jag räknar inte liveskivor och kompilationer av olika slag). Det säger väl mest nåt om hur bra jag tycker Bruce är.

Ska du till Globen DJ?

/Mattias