fredag, juli 20, 2007

Steely Dan - Gaucho (1980)

Efter att i går ha blivit bistert besviken på Steely Dans "Aja" tänkte jag att jag skulle prova mig på att lyssna på "Gaucho" med samma grupp. Det var en total motsats i upplevelsen. Där "Aja" kändes stel rör sig "Gaucho" lätt och ledigt, överraskar, smeker och är så där fantastisk som det beskrevs i DN och och SvD häromdan i samband med Steely D´s Stockholms besök.

Att beskriva musik man inte är så van vid är svårt, likaså att hitta in i den. "Gaucho" leder mig dock rakt in i den här musiken som känns som musikaliskt målande. Visst ligger det väldigt nära hissmusik ibland, men om man ska sitta fast i en hiss nån gång kan jag inte tänka mig nån bättre skiva att sitta och vänta på räddningen till.

Vad det är som skiljer denna skiva från "Aja" är svår att sätta fingret på, men det är nånting som föe mig lever här. Man kan känna en musikalisk själ. Men även om detta är väldigt bra, blir det ganska tjatigt efter ett tag. Varje låt för sig känns utmärkt, men ihoplagda till en skiva känns det inte lika underbart. Inte för att jag vill använda ordet tråkigt eftersom skivan överaskar då och då, men det blir i vart fall inte perfekt.

Nästa gång jag lyssnar ska jag även lyssna på texterna som enligt en nyvunnen bekantskap (Bazooka Mombasa) ska vara lika bra som Dylans. Det låter lovande!

/Mattias

Lästips: Reflektioner från Sandlådan

Inga kommentarer: