tisdag, juli 03, 2007

Föräldraförsäkringen, feminismens skarpaste vapen!

Häromdagen påbörjade jag min haltande föräldraförsäkring. 25% får jag börja med för läkaren och försäkringskassan. Det blir så klart väldigt spännande 2 timmar, även om det i praktiken inte är nån större förändring eftersom min flickvän har semester och inte börjar jobba förän den 1 augusti. Med andra ord är det mesta som det varit sen den 8 november. Förändringen är mest en pappersprodukt där försäkringskassan väljer ur vilken burk de ska ge mig pengar. Hur som helst.

En av de jobbigaste sakerna med att jag varit sjuk sen i november är att jag inte på det sätt jag själv velat och önskat har kunnat vara delaktig i vården av mitt eget barn, även om jag så klart fått det enorma privilegiet att få vara med Vincent hela dagarna sen han snart skulle fylla tre månader, första skrattet, första krypet, första steget, you name it, I was there. Men det har smärtat mig att jag kommer förstöra statistiken för män som är pappalediga. Jag kommer ta ut långt i från de 50% som jag trodde jag skulle göra, det kommer nog att hamna närmare nån slags snittvärde, vad det nu kan vara, typ 20-25%, eller nåt.

Jag tror att ett av de viktigaste instrumenten i den feministiska kampen är att kvotera, eller om det heter individualisera, föräldrapenningen. Mannen ska ta ut lika mycket som, eller mer än kvinnan. Detta av många anledningar, det skulle vara bra för barnet som lär känna sin pappa bättre, det skulle vara bra för pappan som får ett starkare band till barnet vilket är bra för barnet, vilket är bra för pappan osv. Dessutom är det viktigt både för mamman och kvinnan. För mamman som får en pålitligare och jämnbördig samarbetspartner i föräldraskapet, och det är viktigt för kvinnan för att det lönesänkarinstrument graviditet och barn är för arbetsgivarna och patriarkatet kraftigt skulle försämras. Varför skulle kvinnor vara sämre att anställa och värda mindre lön om papporna var hemma lika mycket med barnen?

Därför är kravet på kvoterad föräldrapenning en väldigt, väldigt viktig fråga som vänstern borde slåss hårdare och mer energiskt för.

Men det är viktigt att inte glömma bort den verklighet som några lever i. Vid sjukdom måste det finnas undantag, för det kan inte vara rimligt att tvinga ut sjuka föräldrars barn till förskolan vid 8 - 9 månaders ålder, vilket nog är det längsta en familj med en sjuk kan tänja på de 50%, när den ena förälderns dagar är slut och den andre inte är förmögen att ta hand barnet till 100%.

Kanske slår jag in en öppen dörr, vi kanske redan tänkt på det i partiet, men jag vill inte att vi missar det eftersom ett förslag som inte utformas med den typen av undantag skulle vara djupt orättfärdigt, kanske till och med kontraproduktivt, det vill vi inte!

/Mattias

1 kommentar:

Lisa sa...

Men herregud!
Inte ska du skämmas för att du "förstör statistiken"!
Du har väl i all sin dar inte VALT att bli sjuk.
Det är ju alliansen som vill hjärntvätta folket till att sjukdom är något man väljer.
Det är som om jag skulle skämmas för att jag är ensamstående förälder, och därför "förstör statistiken" genom att inte ha någon att leva jämställt med.
Hårddrar man det borde isåfall alla singelkvinnor som fått barn genom insemination, alla kvinnor som fått barn med "fader okänd" trots att de kunde ha valt abort, alla föräldrar som lever ensamma med sitt barn för att den andra föräldern är död, ligger i koma, sitter i fängelse eller på behandlingshem skämmas för att de "förstör statistiken".
Och det tycker väl ingen vettig människa?
Nej, de enda som ska skämmas är de pappor som trots att de har alla förutsättningar inte tar ut någon föräldraledighet alls, eller enbart ett par ynka veckor.
Särskilt mycket ska de som har fasta, välbetalda jobb men som ändå inte är beredda att sänka sin levnadsstandard med ett par tusenlappar i månaden ett halvår eller så skämmas! Man skulle ju kunna tro att de pappor som är riktiga höginkomsttagare är bättre på att ta ut föräldraledighet än vanliga arbetare, men statistiken visar att det är tvärtom! Det är arbetarmännen som föregår med gott exempel.

I övrigt tycker jag att din reflektion angående sjuka föräldrar var mycket bra.
Det är viktigt att inte alltid utgå från en norm om att alla familjer består av två friska, heterosexuella föräldrar.
Ta vara på din familj och på sommaren!