torsdag, maj 31, 2007

Bruce Springsteen - Live in Dublin (2007)

Kom över ett förhandsex av Springsteens nya liveplatta, "Live in Dublin" som spelades in under tre kvällar för ett halvår sen i, just det Dublin. Som kompband hade han med sig det av spelglädje och skicklighet sprudlandes Sessions Band, som då hette Seeger Sessions band. Sessions band är ett gigantiskt band bestående av 17-18 personer lite beroende på var och när man ser dem. De består av blås, gitarrer, dragspel, trummor, ståbas, m.m. En alldeles strålande blandning som när de är på topp blir mycket svår att slå på den kommande E-Street Turnen. Nu vet man förstås inte så mycket om hur det kommer att låta av E-street band fem år efter senaste skivan och fyra år efter senaste konserten, men de gubbarna börjar bli gamla.

Live in Dublin har ett makalöst bra ljud, varmt och fint. Snarlikt den värme som finns på Liveboxen från 86, men med dagens teknik och därmed faktiskt bättre. Definitivt efter Born to Run boxen för två år sedan det bästa liveljud Bruce släppt ifrån sig.

Det har i fanvärlden varit ganska mycket dividerande kring hur Bruce tänker när han konsekvent vägrar släppa hela konserter utan i stället göra compilationer från olika dagar. Även om det finns undantag med Barcelona DVDn och kanske framförallt Storyteller från 2005, som båda helt och delvis sänts i TV. Gnället har pågått ända sen redan nämna Live 75-85 och har framförallt gällt att man genom att inte ta en helkonsert inte får fram den unika känslan som Bruce likas skapa när han ställer sig på scen och blåser av tre-fyra timmar långa konserter. När det gäller Liveboxen stämmer det, men jag har svårt att hålla med på övriga sammansatta livesläpp, Plugged, Live in NYC och framförallt denna som nästa vecka ligger i skivdiskarna. Här har man omsorgsfullt valt låtarna utifrån hur en konsert på turnéen såg ut, tagit de bästa versionerna från tre kväller och satt ihop dem. Om man inte vet om det märker man inget på CDn, DVD-n har jag inte sett, så där kanske det blir tydligare och tar udden på livekänslan. Men jag tvivlar. Detta är ett mycket bra dokument över en av Springsteens mest intressanta artistiska epoker.

Låtarna då. Hur är de? Tja, materialet som fanns med på We Shall Overcome: Seeger Sessions är ganska lika skivmaterialet. Även om fraseringar och energi kan skilja sig åt ganska tydligt. Till exempel sjunger Bruce mycket, mycket skrovligare på "Mrs. McGrath" som bär ett starkt antikrigstema där det blir läskigt tydligt vem som framförallt luras in i kriget och drabbas värst, den outbildade klassen. Springsteens ilska blir tydlig, och som jag skrev om konserten på Hovet i oktober känns det som om bandet formar sig likt en arme mot kriget. Strålande.

Det politiska anslaget är tydligt vänster. Man kunde önska att han gjorde en "Rocka bort högern" i Sverige istället för den som var i USA, där det misslyckades. I Sverige hade han nog kunnat förändra saker. Om ett politiskt möte med Socialdemoktraterna i Sverige hade en tiondel av det underklassperspektiv som förmedlas på denna skiva skulle Sverige ha en betydligt radikalare regering än vad vi har i dag. Det hade varit trevligt. Tydligast blir det kanske i "How can a Poor Man stand such times and live" som fötts ur katastrofen i New Orleans, men som i sin beskrivning av den styrande högerns blindhet för den fattigas problem och utsatthet är direktöversättbar till Sverige, i vart fall med lite fantasi.

Springsteens originalmaterial är totalt omarbetat och det är bara texterna som är igenkännbara från skivorna. I vissa fall är omarbetningen utmärkt och strålande, som i t.ex. "Atlantic City" och "Further on Up the Road". "Atlantic City" som i ursprungsversionen är en akustisk visa och live med fullband varit en ganska tung historia, alltid brilljant, blir här svängig med ett djup allvar. "Further on up the road" går från en driven rocklåt till en stillsam ballad med medeltidskänsla. Tyvärr förstörs den något när den tas till nutid och smittas av Sessionband-svänget, som trots allt inte alltid är till gagn. Den vackra balladen "If I should Fall behind" från Human Touch eran blir en vals och "Growin up" som är frustrerat, ungdomligt arg på debutskivan blir här en tam eftertänksam allsångslåt i en minut innan den blir ett party. På tal om Party, riktigt party är det i en annan låt från debuten, "Blinded by the light". Här får blåset inleda och följas upp av stråkar innan hela orkesterna blåser ut konsertlokalen efter att Bruce sjungit första versen som om den fortfarande var en allvarligt menad ordlek. Mest överraskande är kanske att "Open all night" blivit en 8 minuter lång rap. Vissa hatar den, jag älskar den och erkänner att jag fortfarande älskar två män här i världen. Den ena denne man jag bara hastigt mött och förklarat att en tavla var en tavla och att han borde prova surströmming, den andre så klart min blott nio månader gamla son.

Något för nära originalet ligger dock den på skivan och turnen Devils and Dust utmärkta "Long Time Comin". Den känns mest seg, tråkig och onödig i denna tappning, enda musikaliska dippen på skivan.

Finns utöver det något negativt med denna skiva? Jo, det finns ett problem, som trots allt var tydligare på konsertern på Hovet för ett år sen och det är att arrangemangen många gånger är snarlika och känns tjatiga. Lite lugnt, sen sväng sen en blåsattack och några solon. Men va fan, med sån spelglädje är jag benägen att förlåta allt!

/Mattias

Inga kommentarer: