tisdag, oktober 31, 2006

Bruce Springsteen - Globen 20061030




Glödhett, men aldrig så bra som när det är som bäst. Det är sammfattningen av Bruce konsert i går på Globen i Stockholm. Men det måste ändå vara ett unikum i rockvärlden att det faktiskt fortfarande förväntas att han ska göra det bättre än han gjorde det förr. Det är ingen som tror att Dylan ska göra något live som är bättre än 75, eller Stones bättre än 71. Men för varje gång Bruce ger sig ut på vägarna förväntar man sig att det ska vara bättre än förra gången. Det beror självklart på att Bruce gång på gång överträffar sig själv, att han aldrig nöjt sig med att åka ut och göra det han kan. Han vill alltid flytta en gräns och prova något nytt. Men den här gången når det inte riktigt ända fram. Han överraskar, han är jäkligt bra, men inte är det bättre än Ullevi, eller Devils and Dust turnen, och det är jäkligt långt i från Circus 96. Men att det är den bästa konsert Bruce gjort i Globen är nog ingen överdrift. För det svänger, det rockar, det är eftertänksamt. Alla ingredienser som Springsteen gjort sig känd på. Men det är en sak som fattas. Det skakar inte om. Det rör aldrig fundamentet. Det sätter inte hela världen i rörelse. Men det är jäkligt bra.

Styrkan är glädjen, överaskningarna och skickligheten. Bristen är en viss slentrian i arrangemangen. Det blir tjatigt med att alla låtar blir snarlika. Var för sig är det skitbra, men som en massa blir det svårt att hitta nyanser. Även om detta var ett större problem i våras finns det fortfarande kvar och det är synd. Springsteen har verkligen en fantastisk möjlighet att skapa en helt ny välrd av sina låtar. Lägga till en dimension som skulle kunna lyfta världens bästa låtar och göra dem omöjligt bra. Men det verkar som om han inte orkar, istället blir det standardnummer av det som kunde bli som bäst.

En del av sakerna måste han ta med sig in i e-street band. Blåset och banjon. Han kan lämna en del av fiolerna, variera arrangemangen och självklart gräva djupare i sin egen katalog. Men det är framtiden, i går inne i Globen befann vi oss i samtiden och fick oss intressanta tolkningar av intressant musik.


Det förhöjer många gånger låtarna när Bruce kliver åt sidan och låter de andra aristerna i bandet ta utrymme. Inte för att Bruce inte klarar att leverera, för det gör han. Men det ger en bredd och styrka med många röster och många nyanser.

Som alltid är jag mest förtjust i det lite mörkare, det som inte är så lätttillgängligt. När det är tyst, när han sjunger själv, när magin blir påtaglig och fysiskt närvarande.
Konserten innehöll många höjdpunkter men det som allra mest klamrar sig kvar är den makalösa antikrigslåten Mrs. MacGrath . När Bruce sjunger om den olyckliga underklass som oförstående tvingas ut i krig positionerar sig bandet och rustar sig för krig mot kriget. Det känns dessutom som om Bruce vet att vi fått en högerregering i Sverige när han putsar av the Ghost of Tom Joad, en låt om effekterna av den högerpolitik vi nu kommer få se i Sverige. En makalöst stark version en vän till mig tyckte vi skulle ta och sända till Reinfelt. Tom Joads spöke kommer snart att ta fysisk form.

Även om Bruce inte var så där bra som han gång på gång visat att han fortfarande kan vara visade han att han fortfarande är bäst.

/Mattias

1 kommentar:

Magnus sa...

Mycket vacker och personlig reflektion av konserten. Fan vad jag ångrar att jag prioriterade bort denna spelning. Menmen, han lär komma igen.:)

Lev väl!

/Magnus