fredag, augusti 25, 2006

Bob Dylan - Modern Times (2006)

Dylan har släppt nytt. Nytt material alltså, inte bara en ny del i den strålande Bootleg series. De senaste två skivorna har varit brilljanta. Kan han göra en ny serie med tre fantastiska skivor på rad?

Den första låten Thunder on the mountain påminner om Love and Thefts öppning Tweedle Dee & Tweedle Dum. Fast då den kändes kul och intressant känns detta som en ganska tråkig blues, men redan den andra låten Spirit in the Water, är så där makalöst bra som kännetecknade materialet på framförallt Time out of Mind från 1997. En mörk, nedstämd ton med Dylan sjungades skört och ett utmärkt avslutande munspelssolo. Om man vore deprimerad vore detta en perfekt låt att få både förståeles och tröst av.

Rollin and tumblin är en lite fartigare låt som fungerar bra på skiva, men det blir lite tråkigt efter en stund. Dylans sång räddar dock det hela.

When the Deal goes down lugnar ner tempot. Det är i det här lugnare tempot Dylan som vanligt fungerar som bäst. Återigen sjunger han på ett så bra sätt att de flesta som varit på konsert med Bob de senaste åren nog förvånas. Det är vackert, det är skört och det träffar rätt.

Someday baby. Se Rollin and tumblin med undantag att den här innehåller en intensitet som skapar en tillbakahållen energi som gör att låten blir intressant hela vägen ut.

Working mans blues 2. En klassiker i Dylans senare katalog. Det här hade funkat alldeles utmärkt på Time out mind. Som ni förstått redan är det här så klart en lugn låt, han kör varannan låt med fart, varannan lugn.

Nu är vi tillbaka på Love and theft och den amerikanska söderns kletiga värme. Beyond the horizon är en enkel låt som hade gjort sig bra på vilket grillparty som helst när bara de trognaste festarna sitter kvar och funderar när solen går upp.

Nettie More viskar in en lugn rytm i kroppen. Tankarna går till de lugnare låtarna på Oh, Mercy. Förmodligen skivans bästa låt.

The Leaves are gonna break är kanske skivans tråkigaste låt. Återigen ett något fartigare stycke. Det känns tyvärr som att de lite fartigare låtarna lite grann förstör helheten, men kanske är där för att man ska överleva skivan, men det mörker Dylan sprider med skivan är inte ett undergångsmörker, det är ett mörker med hopp i, snart vänder det. Det är den funktionen de lite fartigare låtarna fyller. Men det handlar inte om någon rock i det jag kallar de fartigare låtarna.

Skivans avslutning Aint talkin är en blandning av Oh, Mercy, Time out of mind och med en gnutta Desire. Bredvid Nettie More det bästa Dylan gjort det här årtusendet.

Ska man jämföra med Dylans två senaste skivor så passerar den Love and Theft och snuddar vid Time out of Mind. Med andra ord, skivan är ett måste och Dylan har gjort Hat Trick i briljans. Bredvid "We shall Overcome - The Seeger Sessions" årets bästa. Intressant med tanke på att ingen är till synes kommersiellt gångbar. Men det säger förmodligen mest om skivbolagens feghet. Dylan kommer rädda hösten för de flesta med god smak.


/Mattias

Läs den här intervjun med Bob

1 kommentar:

Anonym sa...

Dylan har redan räddat åtminstone min höst genom att ge oss en ny platta. :)

/magnus